Välkommen

Varför Kines

Våra hundar

Valpar

Till Salu

Avelsplanering

Galleri

Show-nyheter

Minneslund

Länkar

Läsvärt

Skötselråd

Kontakt    

Jag har alltid varit en hundmänniska och de flesta hundar jag träffar "tyr" sig av någon outgrundlig anledning till mig. Ett exempel på detta: Jag var väl ca 7 år och åkte vaxholmsbåt med mina föräldrar. Vi skulle ut till stugan i Stockholms skärgård över midsommarhelgen. Det var väldigt fullt på båten och det fanns nästan inga sittplatser, trots att vi kom ombord långt innan båten skulle gå. Jag fick sitta bredvid en äldre dam som i mina ögon såg skräckinjagande ut. Så där skrynklig som det bara går att vara. Hon såg riktigt sträng ut, till och med strängare än min fröken. När tiden var inne tutade båten tre gånger som den alltid gör när den backar ut från kajen, och så var vi på väg ut bland öarna.

Jag hade väl suttit där en stund och tyckte att det var jättetråkigt. I vanliga fall brukade vi gå in i caféavdelningen och fika, men det gick inte idag för det var omöjligt att komma förbi alla midsommarklädda människor. Rätt som det var hördes ett litet flämtande från damen bredvid och jag tittade frågande på henne. Hon satt där och såg ut som hon gjort hela tiden. Konstigt, tänkte jag och vände mig bort. Då hördes flämtandet igen och när jag vände mig om för att titta igen såg jag ett litet taxhuvud titta fram under damens stol. Jag frågade damen om jag fick klappa hunden, för jag hade ju lärt mig att man skulle fråga först. -Nej du lilla fröken, han tycker inte om främmande människor- fick jag till svar. Nåväl, tänkte jag, då får jag väl fortsätta att ha tråkigt då.

Det hann gå någon minut så kände jag små tassar mot mina knän. Den lilla taxen tog ett skutt och lade sig tillrätta i mitt knä och suckade djupt. Den slickade mig på handen och tittade med sina fromma små ögon in i mina. Det såg ut som om den ville tacka mig för att den fick ligga i mitt knä. Damen tittade bestört på mig och sa, -Men jösses, detta har aldrig hänt förut. Han är tio år gammal och har aldrig ens tittat åt en annan människa-.

Stolt satt jag där med den lilla taxen i knät och sög på en klubba som min pappa köpt när han lyckades kränga sig igenom folkmassan till caféavdelningen. Fika hade jag glömt för länge sedan, det var inte så intressant längre. Jag som ju önskade mig en liten hund mest av allt i hela världen, fick sitta här och mysa med en hund i knät nästan hela vägen till "våran" ö. Två bryggor innan vi skulle kliva av båten, reste sig damen och sa att nu skulle dom kliva av. Den lilla taxen lyfte lite på huvudet och sneglade på damen, men visade inga tecken på att den ville följa med. När båten stannade vid bryggan fick damen helt enkelt bära ut den lilla taxen och jag tittade drömmande efter dom. Jag skulle länge leva på den båtresan och visste att en dag skulle jag ha en egen hund.

Vi kunde tyvärr inte skaffa hund eftersom min mamma var allergisk mot pälsdjur. Så jag fick gott vänta tills jag blev äldre. Fler liknande hundhändelser, som den med taxen, har inträffat med jämna mellanrum.

Jag såg min första "kines" i Stockholm när jag var 16 år, och föll pladask. Jag var helt såld och tänkte att jag en dag skulle föda upp sådana hundar. Det skulle ta lång tid innan den drömmen blev verklighet. Men man lever länge på att bara drömma. Sedan jag skaffade familj har vi haft några hundar, dock ej "kineser". När vår senaste hund blev sjuk och lämnade oss, bestämde jag mig för att aldrig skaffa hund mer. Men det blev inte riktigt så. En gång hund, alltid hund, det stämmer ganska bra tror jag.

Jag bestämde mig en dag när jag var på jobbet. Jag arbetade då som konduktör och i min tågvagn satt en ung kvinna med två nakna "kineser" i knät. Vi pratade en liten stund och jag hade lite svårt att koncentrera mig på att kontrollera biljetter just då. Varje gång jag gick förbi "kineserna" var jag bara tvungen och stanna upp och gulla så där barnsligt som man gör med hundar. Nu fanns det ingen återvändo. När kvinnan klivit av fortsatte jag mitt arbete resten av dagen, men tankarna var långt borta. Jag visste precis vad jag skulle göra. Jag skulle skaffa hund igen ! Och inte bara det, jag skulle föda upp nakenhundar !

Väl hemma igen, satte jag mig vid datorn och började söka efter uppfödare. Jag satt uppe nästan hela natten, glömde både tid och rum, så koncentrerad jag var. Jag mejlade och ringde till ett antal uppfödare som verkade intressanta. Jag ville ha en tik som jag senare kunde ta valpar på. Det visade sig vara svårare än jag trott. Dom flesta kennlar skulle behålla den nakna tik som eventuellt fanns i kullen dom hade för tillfället. Det är ju inte ens säkert att det blir någon naken tik. Men mitt sökande hade äntligen börjat och resulterade till slut i att vi åkte för att titta på en svart liten tik. Hon var ljuvlig, helt enkelt underbar. Hon var 4 veckor då, och jag fick äran att bestämma namn åt henne.

Vi hämtade hem henne en solig dag i september. Vi fick åka en bit, det tog ca. tre timmar dit och lika mycket hem. Men det var det värt och jag minns det som igår. Vi stannade bilen några gånger för att ta ut henne och kissa, och på en bensinstation kom folk fram och frågade vad det var för en söt liten krabat. Jag var stoltast i hela världen. Jag tror att det syntes. Jag tror att det lyste om hela mig. Hon var så modig vår lilla tik, det kändes som om hon alltid hade varit vår. Hon visade inga som helst tecken på att sakna mor och syskon. Busan, som hon kallas, fick från första dagen sova i vår säng, och det får hon än idag. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Tyvärr visade det sig att hon hade ett ärftligt fel på ena ögat, som måste opereras bort. Jag insåg att jag inte kunde ta valpar på henne och jag kände mig väldigt besviken. Men hon var ju vår lilla skatt ändå och det fanns inget annat att göra än att köpa en till tik, förhoppningsvis en tik som inte hade några liknande problem. Jag började leta runt igen och jag fastnade för en uppfödare som jag senare förstod var Sveriges vinstrikaste. Jag började med ett mejl och efter hennes svar ringde jag upp. Vi pratade i ca en timme och det kändes som om vi redan kände varandra. Kemin stämde helt enkelt. Men skulle dom låta lilla mig köpa en tik från deras framgångsrika kennel? Jag var jätte nervös när vi åkte dit första gången. Vad skulle dom tycka om oss. Vi klev in genom dörren och det första jag fick var en stor kram. -Gud vad kul att äntligen träffas-, sa uppfödaren. Jag svarade att jag hade längtat jättemycket efter att komma dit. Vi blev självklart utskällda av hundarna, som ju inte kände oss, men dom lugnade sig snart och vi kunde komma in och titta på valparna. Och där var hon, denna perfekta lilla varelse som kanske skulle bli min. Jag vågade inte hoppas för mycket, bara lite. Vi fikade och pratade om allt mellan himmel och jord, och den lilla tiken roterade runt i alla familjemedlemmars famn. Alla blev förälskade och uppfödaren frågade vad vi tyckte. Vi bestämde med en gång att vi skulle komma och hämta tiken efter tre veckor. Det var också en solig dag, en vacker vårvinterdag i slutet av februari. Vi kallar henne Bonna och hon trivdes med Busan och oss andra från första stund.

Tiden har gått så fort. Straxt efter det att Bonna kom till oss pratade jag med hennes uppfödare, vi pratar visserligen ganska ofta med varandra, och dom hade fått en ny kull. Vi pratade om valparna och hon var osäker på hur hon skulle göra med ena hanen. Det fanns två hanar i kullen som såg nästan identiska ut och dom såg väldigt lovande ut. Men hon kunde ju inte behålla båda två. Jag blev helt begeistrad och kunde inte sova den natten. Det enda jag kunde tänka på var den lilla hanen. Dagen efter ringde jag upp igen och sa att jag var intresserad av att köpa honom, och så blev det. Vi åkte för och hämta hem vår egen lilla Baccus en dag i början av augusti. Han var den finaste lilla hane jag sett, han var så vacker. Och kan ni tänka er, solen lyste även denna dag. Även Baccus fann sig tillrätta i familjen med en gång, och alla trivs vi med varandra. Självklart sover alla hundar i husses och mattes säng om nätterna !

Bonna har fått sin första kull och valparna är helt bedårande. Hon är så duktig och modig, och hon är en lysande mamma. Vi går som på moln här hemma och tittar och luktar på de små liven. Vi får inte nog av dom. Ute är ganska kallt och mulet, det är ju ofta det i januari. Men kanske lyser solen när våra "bebisar" ska åka hem till sina nya familjer.

Christel Collin Westlund